Det kom en bok på posten, och i boken hittade jag denna betraktelse. Den betydde mycket för mig, eftersom den satte ord på det jag tror på.
Betraktelsen är skriven av Lina Mattebo och handlar om hennes väninna och hennes sjukdom – en sjukdom som gett henne ständig värk i kroppen sen hon var nio år gammal. En sjukdom som gjort att hon låg på sjukhus en lång period när hon var tonåring. Hur hon då skrek rätt ut i smärta när de drog med handen längs med hennes rygg. Väninnan har berättat om att hon blivit förlamad, krampat och svimmat av smärta. Hur hon vaknat på natten och hört sonen gråta i rummet bredvid men inte kunnat gå dit och trösta eftersom hon inte kunnat röra sig just då.
Lina berättar de här sakerna, men konstaterar ändå att det hon förknippar den här väninnan med är inte den här smärtan utan hennes livsglädje. Det är glädjen som hon tänker på först.
”Jag frågade henne en gång om hon har varit arg på Gud för allt hon gått igenom. >> Nej<<, svarade hon. >>Han har inte gett mig den här skiten, men han är med i den. Vad skulle jag ha gjort om han inte hade burit mig?<< Men jag, jag blir arg. Får svårt att tro när prövningen drabbar mig eller andra för hårt. Vet inte hur jag ska förhålla mig till en Gud som inte griper in, som inte håller sina löften ”
Det där känner jag igen från mitt eget liv. Det är så mycket lättare att tro när livet fungerar som det ska. Men det är svårare när prövningarna drabbar. Varför griper han in ibland och inte ibland? Varför hör han vissa böner och inte andra böner?
Lina berättar om frågor och kommentarer henne väninna har fått. Att hennes sjukdom skulle bero på synd, eller att hon har för lite tro för att bli helad. Men själv har hon inte byggt sin tro på ett helande. Hon tror inte att ett uteblivet helande betyder att Gud inte finns, samtidigt är hon övertygad om att hon en dag kommer bli helad.
Det enda vi kan göra är att göra just så som Lina avslutar sin betraktelse, och det är det jag vill skicka med som en hälsning till dig, där du är nu:
”Livet är fullt av prövningar. Och när livet gör ont blir det tydligt hur vår tro ser ut.
Innebär min gudsbild att mitt liv ska vara smärtfritt och enkelt om jag följer Gud – ja, då kommer min gudsbild att behöva ändras i prövningen. Och om inte det sker kommer jag antagligen att tappa min tro, eller tvingas ta ut smärtan och frustrationen på andra.
Men i prövningens stund är det visaste vi kan göra att lita på Gud. Att bedja med psalmisten David och min vän: >>Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud<< (Ps 31:6). Hoppas, lita på, att det är sant. Att en dag, kanske inte idag – men en dag ska vi alla bli fria. ”
// Birgitta Fasth, medlem i Ödeshögs Baptistförsamling.